men det är inte det jag vill prata om.
jag vill prata om fotografi.
vi var på fotografiska, mitt main reason varför var mest annie leibovitz.
inte sett egentligen sådär jättemycket av henne men hört en massa om henne.
och jag förstod direkt varför.lite intetsägande fotografier med några få guldklimtar som stirrade fram på mig.
kändisbilderna var absolut inget för mig.
men dock.
på tredje våningen hittade jag min nuvarande love.
jag tror dock jag var den enda som faktiskt blev förälskad.
de flesta sprang ut av avsky eller så gick de runt och var äcklade.
fotografen är joel-peter witkin och utställningen är bodies.
befinner ni er i stockholm är det mitt tips att gå och kika.
men kika för guds skull INTE på själva objekten.utan kika bakom dom.
Joel använder lik. döda kroppar. lemlästade och ruttna. inget photoshop här inte. makabert visst. och det kanske tog lite tid även för mig att svälja saken. och han använder förvridna människor. människor med amputerade kroppsdelar, människor som föds med något fel osv. alltså det som anses som äckligt, tabu och inte något man fotograferar. och han framställer det på något romantiskt sätt fast precis som det är, äckligt. och det är magstarkt.
men sen.
började man se bakom det ruttna och äckliga, och man började se alla detaljer i bakgrunderna. all tid, svett och arbete han måste ha lagt ner. och man började analysera framkallningsteknikerna han använt.
och jag blev kär.
jag är jättekär...
